Lyckan var maxad här hemma ända tills förra veckan.

Jag tyckte Snöa började såg klen ut i onsdag och jag tänkte väl mest att det berodde på värmen och att det kan vara jobbigt med 8 små valpar som ska matas, fostras och som ska skötas om. Natten mot torsdag började hon få upp maten nästan omg efter att hon ätit av den. Fredagen blev värre då varken mat eller vätska fick stanna i den redan så tunna kroppen. Fredag kväll blev hon inskriven på Östersunds Djursjukhus och där är hon fortfarande.

Just nu vet vi inte exakt vad hon råkat ut för mer än att läget är kritiskt och ovanligt om än förekommande, Hon får inte ens behålla den näring de ger henne via sond direkt in i magen. Hon slemmar mycket och när slemmet hamnat i lungorna har hon fått lunginflammation. Tack och lov är nu febern åter igen i stort sett normal.

Det går massor av tankar genom huvudet på mig och det är TUNGT nu! Jag hoppas innerligt att min älskade lilla prinsessa ska bli återställd och komma hem snart, vi saknar dig så oändligt mycket! Boss och Iza är knappt utanför dörren och de äter jättedåligt, själv går jag i dvala mellan soffan-sängen och valparna-jag befinner mig mitt i en mardröm. Man gråter en skvätt, ställer mig och diskar eller försöker prata med de vuxna hundarna och vara i hundgården med valparna.

Valparna går det dock ingen nöd på, de växer, busar och äter om vartannat. När de blir alltför kaxiga hämtar jag Iza som nog kan få en hel fotbollsplan med valpar att ligga stilla platt. Jag håller andan och nästan blundar-hon är tuff den bruden!

Men att se dessa små valpar busa och veta att deras mamma ligger så illa däran, det är såna kontraster och det gör så ont, så fruktansvärt ont!!!

Fina fina Snöa-kom hem jag saknar dig så!