Då vi har en otroligt fin höst ute så passar vi på vid varje tillfälle att njuta av fjäll och skog. Häromdagen var vi ute på fjället med syfte att ta en kopp kaffe mot någon sten med vacker utsikt. Syftet var INTE jaktträning men för säkerhetsskull åkte GPS halsbanden på de vuxna hundarna. Lykka struttade runt och njöt av tuvor och små fjällbäckar att plaska i. Men det tog inte lång tid innan en av hundarna nyper fast och sen började det bli fågel i omgångar. Lykka hann med att se många fåglar och fick lukta där de legat men vi gjorde inte så stor grej av det då jag är mer tveksam till fågel redan nu på henne. Kul var det i alla fall att det finns fågel i området!
Jag får regelbundet in rapporter om hur valparna har det och det känns som att alla jobbar på lika ambitiöst som tidigare. Någon har redan apporterat varm och kall fågel utan knussel, någon sätter sig på 50 meter med störning, någon har haft passivitet på schemat, någon lär sig gårdens gränser utan att det ska finna staket. Otroligt skoj att höra!
Här hemma är saknaden jättestor efter mina vovs. I förra veckan fick jag besök och jag drar då ut köksstolen så Boss kan hoppa upp och jag kan än vakna av tron att Snöa lagt en känga på min kudde. Flocken har krympt lite väl fort och jag har fortfarande svårt att acceptera läget. En som jag inbillar mig trivs än mer är nog Iza. Hon har i princip alltid legat i sovrummet om kvällarna tidigare men börjar nu komma fram mer och mer och göra mig sällskap i TV-soffan. Vem vet, en dag kanske hon är den som sitter på Boss köksstol och gör mig sällskap. Lykka är stark kandidat till att bli min nya skugga och bästa kompis i ur och skur. Redan nu har hon charmat flera på jobbet genom att kasta söta blickar och visa hur skönt det är att bli klappad. Hennes träning på jobbet blir att ligga på sin plats även när gäster kommer och går och det är inte det lättaste för en så glad framåt valp som hon är. Spontant så känns det som att det här kan bli bra-riktigt bra!




